kärlek

Vilket kalas det var! Sjutton också, så roligt det var. Och vackert, oj så vackert. Jag gråter väldigt lätt, men faktiskt inte så ofta av glädje. Det låter kanske deprimerande men så är det. Hursomhelst, jag sa innan att jag troligen inte skulle gråta även om alla andra skulle göra det. Jukka gråter lätt vid såna tillfällen och Meira gråter kanske lättast i världen. Hon grät till och med när Emma fick en liten Endre-tröja som julklapp i julas! (av glädje enligt henne själv) Så jag visste att det skulle bli tårar, men kanske inte i mina egna ögon.

Sen satt vi där i kyrkan och väntade. Musiken började och vi steg upp och Meira kom in. Hittils var det lugnt. Hon var väldig vacker och gick långsamt fram. Jag hörde redan hur syrran började gråta och tyckte att hon var lite pinsam. Mitt i sina tårar viskade hon till mig: "Hanna, titta på Jukka." Jag vände mig för att se vår kära brorsa och såg världens lyckligaste, tårögd man som tittar på sin fru med sådan kärlek att jag håller på dö. Det gnistar i hans röda ögon och då brister det. Tårar kommer, men det är lugnt eftersom ca 90% av alla gästar gråter, och även prästen har svårt att hålla sig.

Kalaset som följde alla tårar blev jättebra och man var glad och nöjd när man gick och la sig kl 7 på söndagmorgon. Dagen efter (fast egentligen var det ju samma dag..) ville man gråta igen, dock inte av glädje utan av ångesten inför städningen. ca 13 timmars fest+3 timmars sömn=väldigt lite energi. Men vi klarade det och det blev så rent och fint och på kvällen belönade jag mig själv med en härlig banan hemmagjort milkshake. nam!