sällskap är gott

Nu börjar det här med att träna ensam kännas ganska tråkigt. Hela sommaren har man fått försökt köra skiten ur sig helt ensam, peppat bara sig själv och haft ingen att prata med hur ont det gör och hur hemskt det är. Samtidigt känner man att man inte presterar på samma sätt heller när man inte har någon att tävla mot. "Jag tränar bara för min egen skull" in my ass, man tränar för att man vill tävla mot alla andra!

Så därför var det hur roligt som helst att få träna med PSS damernas A-lag igår. Sen blev det inte tråkigare av att det var innebandy och jag fick spela ute, men även styrkeövningar i slutet kändes roligare när man fick göra dom med alla andra. Kanske pga. min "eremitträningsliv" var jag rätt så pratig och det var nära att vi skulle fått köra extra för det. "Sihlman pratar fortfarande, det betyder att det inte är tillräckligt tungt" sa tränaren. "Så lätt får du inte tyst på henne, tro inte det" visste Pale och även tränaren insåg att om det skulle hänga på min tystnad så skulle vi få köra push-ups hela natten.