en bitter ex-flickvän

Jag nämnde ju tidigare att mitt gamla kära Endre mötte landslaget i helgen och spelade oavgjort 6-6. Sedan skulle jag skriva mer om detta senare men mitt liv är ju sååå hektiskt just nu (not) så jag glömde bort det. Hur som helst, bättre sent än aldrig, som jag väldigt ofta säger.

Som sagt, i lördags var det dags för det första riktiga prövningen, både för mig och Endre. Endre skulle möta svenska landslaget, också kallat för världens bästa lag, och jag skulle titta från läktaren hur Endre spelade en match, någonting som jag aldrig gjort förut. Jag hade fjärilar i magen redan när jag vaknade, dock berodde det kanske mer på festen som hade ägt plats dagen innan än om Endre.. Efter att jag hade hjälpt ett par kompisar att flytta kände jag mig redo att möta världen och gå till Södervärn som åskådare. Hur skulle det här bli? Kommer jag njuta av upplevelsen eller kommer jag sura som en bitter ex-flickvän på läktaren?

Så jag kom in i Södervärn. Allt var precis som vanligt. Dom bekanta ansikten var där, det var mycket folk och stämningen var förväntningsfull. Den enda skillnaden var att allt var annorlunda. Jag var nu på läktaren. Så dumt som det låter, så kändes det lite svårt att jag var där för att se, inte för att bli sedd. Som (ex)elitidrottare älskar man ju publiken, och på det viset älskar man att bli sedd. Så samtidigt som det gjorde mig glad att se Endre spela så bra som de gjorde så hade jag en klump i magen. Varför är jag här? Egentligen vill jag ju vara med på planen! Jag vill också vara med och möta Sverige, jag vill också vara med och fira och kämpa. Jag vill också tillhöra.

Jag är oerhört stolt över hur tjejerna spelade mot landslaget. Det ser jättebra ut och Endre kan verkligen gå långt i år. Jag är glad över det, och tjejerna i laget förtjänar detta. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig som en ex-flickvän. Det är lite som att ett relation har tagit slut. Visst, många spelare i Endre är fortfarande mina närmaste vänner och relationen med dom är oförändrad, men relationen till just hela laget är annorlunda. Jag tillhör inte dom längre, det finns nya, snyggare, bättre och coolare spelare som tar min plats. Ni förstår vad jag menar med en bitter ex-flickvän? ;)

Som alltid, känns det ju lite jobbigt när ens ex bara går vidare utan några problem som helst när man själv inte ens hittat någon ny än, även om det faktiskt var jag som gjorde slut, heh. Det förnekar jag inte alls. Och jag vill ju att Endre går vidare, jag älskar ju det laget och vill att dom tar SM-guld och vinner allt och alla. Samtidigt gör det ju ont att själv bli ”lämnad bakom”. Jag blir en del av det som en gång varit. Bara en rolig historia att berätta.

Ex-flickväns roll är nog aldrig lätt. Men som alla som någon gång gjort slut i sitt liv vet, så går livet vidare. Jag kommer hitta något snyggare, coolare och roligare än Endre ;) Heh, kanske inte så, men jag kommer hitta något som gör mig lika glad som Endre gjorde mig. Och dessutom, är det inte oftast så att fast det är slut så får man något ligg med sitt ex ändå? Så jag är inte orolig. Endre och jag kommer alltid har någon typ av relation. Och alltid när jag blir sentimental och börjar att sakna tjejerna i Endre har jag alla våra minnen med mig. Jag kan titta på youtube hur vi slog rönnby, och jag kan lyssna på alla omklädningsrumslåtar och kramar om alla gula strumpor som jag har.