babytalk

Idag har jag spenderat dagen med bror min Jukka och hans dotter Emma. Emma är snart ett år och tre månader gammal och hon är den vackraste tjejen jag någonsing har sett, och det mest underbara barnet i världen. Och jag är helt objektiv när jag säger det.

Jag har alltid tyckt att folk som är helt tokiga på sina barn är lite konstiga.. Naturligtvis förstår jag att man älskar sitt barn/sina barn, men att man direkt efter att babysen har kommit till världen fyller facebook med barnets bilder och inte snackar om någonting annat än babysen och inte kan vara ett enda dygn från sin lilla gulleplutt baby.. Kom igen, skärp er! Och jag är ändå inte en människa som inte gillar barn, tvärtom! Jag älskar barn, jag tycker att det är hur kul som helst att leka och hitta på grejer med dessa små människor. Men att man blir sådär helt överdriven kär och inte kan bete sig längre bland vanligt folk när man får ett barn... Det har aldrig liksom funnits i min värld.

Men nu börjar jag bli rädd för att jag kommer bli precis likadan. Herregud, om det känns såhär redan med en brorsdotter, hur kommer det kännas när jag någon vacker dag långt in i framtiden får ett eget barn??! Jag är så kär i Emma att jag känner knappt igen mig själv. Kolla bara min facebook status idag: "världens vackraste kommer på besök. Emma jag har saknat dig!" Löjligt? JA! sant? JAJAJA!!! För mig är Emmas leende det finaste som finns, hennes skratt är det roligaste man kan höra och jag älskar hennes energi och nyfikenhet. Och här sitter jag och skriver om det på min blogg? Hjälp mig, vad händer!!!

Oh gud. Jag måste bara inse att jag kommer att bli sådan där galen mamma. Tur för mina blivande barn att jag inte har barnfeber än.