plötsligt händer det

Imorgon skulle jag spela min första riktiga match som utespelare.
Det skulle bli seriepremiär med Färjestadens IBK mot Värnamo.
Jag skulle ta det lugnt ikväll och i stället av att vara bakis och loj imorgon så skulle jag åka buss med tjejerna till Värnamo och vara pigg och glad och taggad till tusen.
På eftermiddag skulle jag vara glad för första 3 poäng i division 2 och le hela vägen hem.
Men nu blir det inte så.

Det hela gick så fort. Jag hade haft det på känn ett tag och helt plötsligt insåg jag det: det här laget är för bra för mig. Jag kommer inte att få spela här.

Och då bestämde jag mig att göra någonting.

Jag gör hela den här "att-spela-ute"-grejen för att ha roligt. Jag gör det för min egen skull, inte för någon annan än mig själv. Jag vill prova hur det verkligen är att vara utespelare, hur det är att ha en liten väska i stället av en stor, hur det är att göra mål och framför allt: hur det är att spela matcher.
Efter att jag hade insett att i Färjestadens skulle jag troligen missa hela match-biten bestämde jag mig att jag skulle ta risken och prova min lycka någon annanstans. Även om det kändes tråkigt att lämna laget.

Igår berättade jag detta till laget. Och alla var så snälla och gulliga och förstående. Det är jag verkligen tacksam för.

Jag har ingen aning än var jag ska spela i framtiden, än så länge tränar jag med FIBK. Jag har inte varit i kontakt med något annat lag än. Det hela gick som sagt så fort.
Men det känns skönt att jag har bestämt mig och att laget vet om det.
Då känns det lättare att börja planera något nytt. Och se fram emot det.

Och ikväll... Jaa-a, vi kan väl säga att det blir ingen lugn kväll. Det är ju "efter-tentan"-fest :)