När jag var ute och sprang attackerade dom mig.
Jag borde ha anat det.
Fantasin hade ju lämnat hjärnan och därmed fanns det massor av plats för någon att ta över.
Och då kom dom.
Klyschorna.
Och egentligen ska jag inte vara arg på dom, dom räddade ju mig.
Utan klyschor hade jag kanske inte lyckats att skriva någonting alls.
Men jag vet inte om min lärare gillar dom lika mycket som jag.
Men nu kör vi på det här! Och bestämmer man sig för att köra på någonting så ska man tro på det. Så jag tror på det här! Stenhårt! Och jag känner redan hur Oscar för bästa manuset är på väg till mig! härlig känsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar